Vid 45 års ålder var det ingenting som tydde på en sådan diagnos. Ändå var det just tjocktarmscancer som kom att vända upp och ner på Claudies liv, en aktiv kvinna som var mån om sin hälsa. Mellan cellgifter, ljuskänslighet och djupa frågor om självbild delar hon med sig av ett ovanligt klarsynt vittnesmål — berättelsen om en kvinna som under månadernas gång lärde sig att lyssna på sin kropp på ett annat sätt, ta hand om sig själv och ompröva sin relation till solen.
Vid 45 års ålder trodde jag verkligen inte att tjocktarmscancer en dag skulle vända upp och ner på mitt liv. Som många andra hade jag den ganska naiva känslan att den här typen av sjukdom framför allt drabbar andra, särskilt när man lever ett liv som man själv uppfattar som relativt balanserat. Jag tränade, tänkte på vad jag åt utan att gå till överdrift och trodde ärligt talat att det räckte.
Sedan kom beskedet.
Från den stunden förändras allt väldigt snabbt, även om tiden paradoxalt nog också tycks stanna upp. Livet börjar plötsligt styras av läkarbesök, undersökningar, behandlingar och cellgiftsomgångar. Man måste lära sig att gå vidare genom något man inte behärskar, med dagar då man känner sig kapabel att flytta berg och andra då bara det att ta sig ur sängen redan kräver enormt mycket energi.
”Det som sjukdomen förändrar på djupet, bortom behandlingarna i sig, är blicken man riktar mot sin egen kropp. Man upptäcker en kropp som är skörare, tröttare, en kropp som förändras och som man ibland måste lära sig att se på igen med vänlighet.”
Det finns förstås de synliga ärren, men också alla de tystare förändringar som sjukdomen lämnar efter sig och som ändå till slut förändrar sättet man ser på sig själv.
Jag tror att en av de aspekter som det fortfarande talas alldeles för lite om när man går igenom cancer är just relationen till den egna självbilden. Att se håret bli skörare, hitta det på hårborsten, i duschen eller på kudden, märka att huden reagerar annorlunda, att tröttheten syns i ansiktet ... allt detta kan utifrån verka sekundärt när man talar om en allvarlig sjukdom, men när man själv lever i det berör det ofrånkomligen något mycket intimt.
Och ändå upptäckte jag mitt i denna stundtals svåra period också något som jag aldrig egentligen hade tänkt särskilt mycket på tidigare: att ta hand om sig själv är inte alls ytligt.
”Under lång tid var jag en av de kvinnor som tar mer hand om andra än om sig själva. Min skönhetsrutin begränsades ofta till det allra nödvändigaste, och jag tog i själva verket väldigt lite tid för att lyssna på min kropp eller ge den den uppmärksamhet den kanske redan förtjänade långt före sjukdomen.”
De senaste månaderna har tvingat mig att sakta ner och ompröva mycket. Tack vare socioestetiker, de stödjande behandlingar som erbjöds på sjukhuset och de workshops jag hade turen att få delta i, förstod jag hur viktiga dessa små vardagsgester kunde bli. Att återfukta huden, ta några minuter till att massera händerna eller helt enkelt bära kläder som man känner sig bekväm i blir ibland verkliga sätt att återknyta kontakten med sig själv när så många hållpunkter skakar.
Solen har också fått en helt annan plats i mitt liv.
”Med vissa cellgiftsbehandlingar blir huden ljuskänslig och reagerar mycket starkare på UV-strålar. För någon som jag, som älskar sommaren, värmen och de långa ljusa dagarna, var det en verklig förändring. Till en början hade jag nästan känslan av att jag skulle behöva ge upp något jag älskade djupt, innan jag förstod att det inte handlade om att sluta leva, utan helt enkelt om att lära sig att skydda sig på ett annat och klokare sätt.”
Det var i det sammanhanget jag upptäckte Ker Sun.
Innan dess förknippade jag UV-skyddande kläder med något mycket tekniskt, nästan medicinskt, långt ifrån den föreställning jag hade om glädjen i att klä sig. Det jag tyckte om med Ker Sun var just viljan att erbjuda skyddande plagg utan att någonsin kompromissa med komfort, kvinnlighet eller stil. När man går igenom en sjukdom har man redan tillräckligt många saker som påminner en om vad man går igenom, så att kunna bära plagg där man känner sig som sig själv igen gör en enorm skillnad.
Jag uppskattade särskilt att hitta plagg i deras kollektioner som verkligen passar min värld och det sätt jag tycker om att klä mig i vardagen. En marinière, en scarf, en bucket hat eller en baddräkt med hög midja blir då mycket mer än bara kläder: de blir också sätt att återfinna lite lugn och fortsätta njuta av att vara ute och av solen samtidigt som man känner sig skyddad.
Med lite perspektiv tror jag att den här prövningen framför allt lärde mig att lyssna på min kropp på ett annat sätt. Under många år hade jag, som så många av oss, en tendens att trycka undan tröttheten, bagatellisera vissa signaler och alltid vilja gå fortare fram. I dag försöker jag tvärtom att vara mer uppmärksam på vad min kropp behöver, utan att vänta på att den brutalt ska påminna mig om sina gränser.
”För i grunden borde det aldrig ses som en lyx eller något sekundärt att ta hand om sig själv. Det är förmodligen en av de mest grundläggande saker som den här sjukdomen har lärt mig.”
Att lyssna på
Mon côlon, ma bataille
Claudie skapade sin podcast Mon côlon, ma bataille, där hon med uppriktighet berättar vad denna cancerform verkligen innebär — fortfarande alltför ofta tabubelagd, trots att den drabbar allt fler unga kvinnor. En sällsynt och nödvändig röst för att bryta tystnaden och öppna för samtal.
Partager: